Det här får mig att gråta

Svåraste inlägget hittills.
Trots att jag umgås med många människor hela tiden så kan jag ibland känna ensamheten komma krypande över mig. Inte under tiden jag umgås, utan när jag är hemma. I grund och botten tror jag det beror på att jag saknar en livskamrat att dela livet med. Ingen man kan krama om när man kommer hem efter en slitsam helg, osv. Det är min stora sorg här i livet. Jag hoppas fortfarande att hitta någon, och har absolut inte gett upp än. Men lite panik känner jag, då jag trots allt är 36 år snart, och den ena efter den andra hittar någon och skaffar familj när de är kring 22-26. Detta kan kännas ganska mycket kring storhelger, när jag är hemma på jul till exempel, trots att jag har mina syskon och mamma runt i kring.

Det här inlägget kanske inte var så roligt att läsa, men det är trots allt en del av livet.

Jag är jätteglad för de vänner jag har, de jag har känt sedan länge, de jag inte känt så länge, och de jag kommer att lära känna. De berikar ens liv så ofattbart mycket genom att bara vara de älskvärda unika människor de är <3<3.

Kram