Rekviem

Så var det dax då, det stora gråtkalaset....
Gruvar mig, och ändå inte. Vet inte hur jag ska tackla saker och ting. Jag är inte rädd för att gråta, är mer rädd för att verka okänslig om det inte skulle rinna några tårar alls. Jag har fortfarande inte greppat det hela, och sorgearbetet har inte kommit i gång än. Men det var lika när pappa dog. Det tog ett tag innan allt satte i gång.
Just nu känns det som om jag har en slöja med blytyngder över mig, svårt att förklara på nåt annat sätt, men så känns det.
I natt åker jag tillbaka till Lycksele, 00:50 närmare bestämt. Gruvar mig lite för det också, även om jag borde vara van vid det här laget. Tror jag ska skaffa mig ett artistnamn på den här bloggen....Andreas Depp...
Depression är det enda jag skriver om känns det som, men man har väl såna perioder ibland. Och som det står i Boken....vad hjärtat är fullt av talar munnen. Samtidigt är det väl föga underhållande för mina läsare att bara läsa om dåliga saker. Men man ska inte hymla och hålla upp en fin fasad heller. Svår balansgång det där....